Jag ska försöka sätta tonen för den här sidan och vrida på, om varför vi och kanske mest jag har valt det här yrket och lite vad det inneburit för oss att vara ett litet företag under ständig utveckling. Faran i att växa för fort och varför det är så viktigt för mig att sidan fångar vår andemening och därmed bespara er smörigt säljsnack. Ska försöka presentera oss ärligt, prestigelöst och med fokus på vår passion. Därigenom hoppas vi vinna ert förtroende.
Så varför hamnade jag just här med denna ”Om oss” text framför mig? Har ställt mig frågan några tusen gånger genom åren; Varför sysslar jag med det här? Hur många gånger har jag inte tänkt kasta in handduken och ge upp för en mycket lugnare, mindre stress och kravfylld vardag. Har det varit något genom åren, så är det tufft. Att tillverka och sälja sina egna produkter, är otroligt belönande och roligt men samtidigt ett tungt och osäkert arbete. Man är för beroende av sig själv. Dygnets timmar räcker inte till och man brottas ständigt mellan att vara produktiv, administrativ, ekonomi, offerera, utveckla osv och du får inte gå sönder. Ibland vill man endast vara en störtskön farsa och befinna sig exakt i nuet, just där och då, utan distraktioner och hundra saker att hålla reda på..
Det här har tagit tid att lära mig hantera, framförallt stressen tillsammans med det uppskruvade tempot, inget får bli fel tillhörande sömnbrist. Till sist är inget roligt längre, människor är bara människor, vänner är de man helst undviker och de som står en närmast försummar man.. Senast var långt ifrån första gången. Ett av de första mål man har efter man kommit till insikt och inser vad som egentligen är fel och hur slut man tagit är att komma ihåg jympan på måndagar & fredagar. Bara packa väskan är nästan omöjligt. Skor, strumpa.. När jag senare ser tillbaka tror jag att det kommer vara min viktigaste och nyttigaste läxa…
Så varför fortsätta om jag bara ska sitta här gnälla och vara grinolle?
Varför ska ni anlita oss och framförallt lita på oss?
Intresset för trappor kom tidigt. Det stod trappor i miniatyr, givetvis under trappan, på min fars skrivbord i huset jag växte upp i. Rak trappa, L-formad, U-formad och S-formad, t.o.m. en trappa med böjt vangstycke fanns att leka med.
Håkan Sörbin startade Sörbins Snickeri för snart 40 år sedan. Läromästarn som troligtvis har mer talang i lillfingret än jag har i hela koppen. Han är min stora förebild när det gäller att kämpa sig igenom tuffa perioder, orka hålla ut och se längre fram än idag. En sorts envis envishet som uppkommer för att man vill och har en obeveklig tro att det man gör och tycker så mycket om en dag ska ge utdelning och belöna sig.
Vi kunde nöjt oss med trapporna och stannat vid det men ambitionsnivån är hög och nyfikenheten verkar inte ha några gränser för att hitta nya infallsvinklar, skapa nya produkter eller komma med nästa grej. Det finns inga andra sätt att driva Sörbins; än att ständigt utvecklas, nyskapa, kvalitétshöja våra produkter och tänja gränser för vad som är möjligt.
Det är framförallt trapporna som hjälpt oss att köpa den tid det krävs för att utvecklas och tålmodigt våga flytta fram målsättningen ett steg i taget utan att sikta för högt. Ett exempel där vår ambition översteg våra förväntningar var när Midsommarbordet fick eget liv och på så sätt fick vi erfara faran i att växa för fort. Utan att ha en riktig plan fick vi plötsligt flera hundra förfrågningar och ännu fler frågor; vad kostar det? Vilka mått finns? När kan det vara klart? Skickar du det till..? Den situationen hade varit hur kul som helst om den uppstått idag och jag önskar att jag njutit mer av framgången då, men vi hamnade plötsligt i en situation utan några klara svar och med en orderstock redan full av trappor. Efter en hektisk och stressfylld vår/sommar tycker jag efter förutsättningarna att vi lyckades reda ut det bra och idag rullar borden på riktigt fint.
Min starka övertygelse är att du måste ha passionen för hantverket, och att du gör misstag är avgörande för kreativiteten, skapandet och utvecklandet. Helst om och om igen för att till slut lyckas och utvecklas en produkt du med stolthet sätter ditt namn på. Utvecklingsprocessen är underbar och något av det roligaste vi vet men samtidigt så totalt frustrerande och delvis skuldtyngd. Du har massor att göra men inget blir gjort förrän du sett tanken få liv.
Sörbins är en kreativ miljö där du tillåts jobba med dina ideèr. Jag har tillverkat så mycket skit genom åren som det tillslut blivit ved av. Men i varje misslyckande finns något, ett embryo, som bara inte är färdigtänkt ännu. När kreativiteten infinner sig vill du inte bromsa utan bara gasa. Det är en svår balansgång att tackla och med åren har vi blivit bättre på att hitta just rätt balans mellan produktion och utveckling.
Lojalitet och pålitlighet är ovärderligt för ett litet företag. Någon som man vet alltid ställer upp, även när det krisar. Här kommer Karl Beckman in i bilden. Kalle och jag hade delat verkstad tidigare och var inte helt ovana vid varandra. Två egna företagare med passion för trä men som hade olika inriktningar. När Kalle hade sitt tredje barn på gång kände han att anställning vore ett tryggare alternativ än att renovera fönster och hyvla fram trösklar. Så, Kalle försvann några år. Jag hade inga tankar på att anställa vid tillfället och Kalle han gjorde än det ena eller om det var än det andra. Så trist tyckte jag… Men en dag stod han där med sitt skägg och mössa i hand och sedan dess är vi ett arbetspar. Kalle är otroligt lösningsorienterad, uppfinningsrik, och besitter en total kunskap om snickeri. Att få ha en anställd som är en så lojal, driven och engagerad person i företaget är en stor trygghet och har varit en avgörande del i företagets utveckling. En ny och nu van lekkamrat att bolla idéer med. Känslan är framförallt att ingenting är omöjligt, tillsammans löser vi allt.
Efter många försök kunde jag till sist bara skriva den här texten på ett sätt, allt annat hade varit trams. Det blev långt mer ärligt än jag någonsin tänkte, men det är ok, känns som det är rätt forum för det.
Titta gärna in emellanåt,
Med vänlig hälsning, Henrik Sörbin